Nog har vi alla hört talas om vigselritualens hoppfulla ord: ”…tills döden skiljer er åt.”
Vid dessa ord tänker åtminstone jag på ett långt samliv, präglat av värme, kärlek och omtanke.

I ett mörker, en stjärna lyser.
På en stig en man går.
Utan kläder, förlorad kärlek, frysen han vandrar mot ödets spår.
Inget hopp om att finna vägen, vägen mot lycka och liv igen.
Mot sin vilja men i nöd, han slumrar trött mot något vi kallar för en långsam död.

Ska man gråta, lida eller skratta, i denna värld vet man ej.
Detta sa en kompis till mig: Hjärtat svider kroppen stressas hjärnan lider, känslornas tid inneÄlska, ta vara på stunden, svikelse lidelse otrohet, inget bra minneHårda hinder grymma ord äckliga syn, låt dig inte sänkas.
Va inte svag, stå på dina ben, lid inte, låt inte ditt liv bortskänkas.

Men hur ska man kunna se något positivt i livet,jag vet inte.